skorpionen

Jag har älskat dig i tre år nu.
Och idag, var den dagen vi krossade allt vi ägde.
Vi stod med skärvor upp till anklarna och såg på varandra från varsitt liv.
Vi såg över innegården, medan våra käraste skrek och slogs för att få oss att stanna.

Och vi klev ur vår röra.
Borstade av allt sot från axlarna och såg mot solen tillsammans.
Vi behövde inga stjärnor
Vi behövde inget mirakel.
Vi bara gjorde ett annorlunda val.

Hon flyttade till sist, och min sårade ringde varje dag och skrek.
Jag grät ofta i din famn.
Men, valet stod kvar, och idag, tre år senare vill jag bara tacka dig.

Jag vill tacka dig för ditt val.
För din kärlek och för ditt liv.

Jag behövde inget mirakel
Jag kan älska dig ändå.

Om jag blundar så ser jag inte.
Om tystnaden bryts kommer jag inte att höra dig.
Men jag kommer alltid att känna din närvaro.
Alltid att andas din doft.
Känna dina händer smeka min rygg.
Minnet finns kvar.
Minnet som aldrig slutar minnas.
som plågsamt dränker min värdighet.

Jag blundade och såg dig inte komma.
Jag lät tystanden brytas och hörde dig inte tala.
Jag kände din blick i mitt hjärta.
Jag kände dina armar om mitt liv.
Jag mindes då ditt hat,
Din orenade kärlek.

Om jag låter livet tynas.
Om jag låter minnet dö.
Kommer jag trots de känna dig?
Kommer jag att finnas ändå?
Om mitt hjärta slutar slå.
Kommer du ändå att se det?

Jag tog kniven.
Skar i mitt blod.
Rista ditt namn i mitt hjärta.
Skrev ett brev om din lek med mig.

(bör sägas att jag skrev denna när jag mådde som sämst.)

 

Flickan kollar i spegeln
och möter sin egna spegelbild.
hon viskar
"varför är det ingen som ser?"

spegelbilden ger inge svar.
hon viskar igen samtidigt som
tårarna rinner ner för hennes kinder.
"varför är dert ingen som ser?"

hon sätter sig närmare spegeln
och nuddar sig själv.
spegelbilden viskar
"jag vill se"

flickan tar av sig tröjan och spegelbilden visar
alla blåmärken på hennes kropp.
tillsist dom blodiga ränderna av sorg på hennes handleder.

hon fäller en tår och säger
"låt oss ta självmord tillsammans"

Har varit hemma hos far och ätit mat och haft det trevligt. Det är väl det ända jag har gjort idag. För när jag väl kom hem lade jag mig för att vila och råkade somna. Det var visserligen en mycket god tupplur men jag lär nog inte somna skapligt ikväll,

Nu sitter man och tittar på ett program om tomten tror jag att det är. Iaf så är det om en man som synts till och hjälp barn och vuxna men med olika namn. Intressant, så pass intressant att jag fastnade för det.

 

Är trött och gnällig och likgiltig. Känslorna är många och därav känner jag ingen julkänsla alls. Denna jul har varit tom på julkänslor. Har tänkt en del på farmor då det är hennes födelsedag idag. Hon hade inte velat se mig deppig och nedstämd. Julen var hennes favorithögtid och nu när hon är borta känns det lite tomt utan henne. Och julen känns inte likadant utan henne heller. Borde se det positiva i det hela och skänka en tanke till de mindre lottade. Jag är priviligerad och borde uppskatta livet.

 

Nu var det ett tag sedan jag skrev och nu känner jag mig redo igen att ta mig an skrivandet igen.

Humöret är inte det bästa, men det knatar på som det vore det bästa.

Idag har jag hunnit med att vakna och sedan åka till sjukhuset för att göra en magnetröntken. Tror att det var för att kolla upp den luftbubbla jag har bakom ena örat. Men jag får nog inte svaren förrän efter jul och nyår.

Mer har jag inte hunnit med eller orkat med. Ett steg i taget är det som gäller. Om inte fastnar jag i kvarnen.

 

Om fyra fem dagar är det jul och en massa ätande med familjen. Blir några täta dagar i rad och tja...alla ser nog fram emot det på ett eller annat teoe jag. Själv önskar jag att tiden går lite fortare än vad den gör. Men får nöja mig med att det ar 60 sekunder i minuten och 60 minuter i timmen och 12 timmar om dygnet....

Mycket prat om tid när det är som det är och lite till. Ögonen går i kors och jag må sluta dem snart så jag orkar med morgondagen också. Det återstår att se.