Ny dag

En ny dag och nya möjligheter, men jag ser dem inte klart. De finns en relativt tjock dimma som hindrar mig att se med klara ögon. Har varit så i några år och jag kämpar emot så gott det går.
Har inte gjor så mycket med dagen, tagit det lugnt och stillat mitt mörka sinne. Har plockat undan lite granna med iaf det som sod på dagens lista. Imorgon är en ny dag med nya möjligheter. Ska upp till centrum imorgon och hämta ut ett paket. Mina nya jympaskor då de jag haft i några år nu har sagt sitt och vilar i frid nu. Ingen mening att laga dem för sulorna har gjort sitt. Så nu har jag ett par nya jag kan slita på i några år.
 
Mörkret kommer allt närmare även om jag har några ljus tända. Rummet krymper mer och mer även om jag ser att jag är på väg mot rätt håll. Ett seg i taget säger de och jag får tro dem för ju fler steg jag tar blir jag allt räddare.
När jag är ensam kan jag skrika så högt jag vill utan att någon hör mig. Men det är när folk hör mig som jag skriker lägre men längre och det skrämmer mig och dem som lyssnar. Sträck bara ut handen så tar jag den jag lovar.
Publicerat: 2017-01-03 @ 17:28:30


Ett tag sedan.

Nu var det ett tag sedan jag skrev och nu känner jag mig redo igen att ta mig an skrivandet igen.
Humöret är inte det bästa, men det knatar på som det vore det bästa.
Idag har jag hunnit med att vakna och sedan åka till sjukhuset för att göra en magnetröntken. Tror att det var för att kolla upp den luftbubbla jag har bakom ena örat. Men jag får nog inte svaren förrän efter jul och nyår.
Mer har jag inte hunnit med eller orkat med. Ett steg i taget är det som gäller. Om inte fastnar jag i kvarnen.
 
Om fyra fem dagar är det jul och en massa ätande med familjen. Blir några täta dagar i rad och tja...alla ser nog fram emot det på ett eller annat teoe jag. Själv önskar jag att tiden går lite fortare än vad den gör. Men får nöja mig med att det ar 60 sekunder i minuten och 60 minuter i timmen och 12 timmar om dygnet....
Mycket prat om tid när det är som det är och lite till. Ögonen går i kors och jag må sluta dem snart så jag orkar med morgondagen också. Det återstår att se.
 
 
Publicerat: 2016-12-19 @ 19:02:14


Går på nerverna

 
Ännu en ny dag med mängder av tankar och tiden bara rinner iväg. Jag hinner knappt med mig själv eller de ting jag ska göra under dagen. Ibland undrar jag hur det kan komma sig. Det räcker med att titta ut så blir man deprimerad av vädret och önskan om vår hänger i lite till. Det lär nog dröja ett tag till innan det blir vår.
 
Att gå hemma om dagarna går mig på nerverna mer än vanligt. Blir mer och mer rastlös och fokuseringen håller inte i sig. Så jag hoppas efter ett x antal möten med läkare, handläggare och kontaktpersoner så kanske man kan komma ut på arbetsträning eller någon form av praktik. Men frågan är vart då och jag hoppas att de lyssnar på mig och min önskan på var jag kan tänka mig att vara. Just nu så väntar jag bara på att få en kallelse till första mötet så vi kan prata ihop oss om vad alla gör för att få mig att bli bättre. Själv försöker jag att hänga med vilket inte går alla gånger.
 
Jag befinner mig i en sits där Arbetsförmedlingen inte vill ha mig för att de anser att jag är för sjuk för att vara aktiv som arbetsökande och Försäkringskassan ja då anser att jag är för frisk för att få sjukbidrag eller vad det heter. Aå jag har hamnat mellan två stolar där sitsen är allt annat än normalt och hållbart. Jag hankar mig fram på en existens som är minimal och långt ifrån acceptabel. Men jag har inget val och måste befinna mig här som jag ser det just nu. Men målet är att kunna komma ut i arbetslivet igen och kunna komma ut i sociala sammanhang utan att få sådan ångest att jag bara vill gråta.
 
Publicerat: 2016-02-21 @ 15:02:40


Still smiling

 
 
Saker och ting kan vara tuffa, men jag har lyckats komma på ett sätt att le en stund varje dag. Men det behöver inte betyda att jag är glad. Önskar ibland att jag kunde komma bort från allt man råkar ut för. Men jag tror att det finns en anleding till att man råkar ut för olika saker, det ska göra en an starkare även om det är motigt för stunden. Många gånger ser jag inte att det finns en anleding eller ett slut med ljus, men jag vet att det finns där. Vinterkylan gör det inte bättre och jag hoppas att det blir vår snart, för det är mörkt nu. Vilan och styrkan är inte lika stark som dem borde vara.
 
Dagarna går sakta och det är ofta jag går mig själv på nerverna. Då jag har gått hemma varje dag sedan ett år tillbaka har vardagen blivit kapat abrupt och hårt. Det är lått att tro att man kan få dagarna att gå och man får mycket gjort när man är hemma men i mitt fall är det inte så. Jag blir mer frånvarande och mer apatisk och då blir det svårare att ta för sig av vardagens sysslor. Men jag har hittat ett bra mönster som gjort att jag kommit in en del av de rutiner jag haft tidigare. Det är en lång väg tillbaka och man är en gnutta asocial på vägen. Jag vet att det låter vansinnigt men detta är min vardag och det är svårt att vara som man var innan en hård smäll avbryter det invanda mönster som gör att man kan fungera i samhället.
 
Publicerat: 2016-01-25 @ 12:49:15


Min sjukdom

För att vara en helt vanlig tisdag känner jag inte som om det vore en tisdag. Varför är det så undrar jag. Men å andra sidan är jag veckovild och håller inte koll på vilken dag eller vad det är för datum. Jag är fortfarande fast på 2005 så jag ligger några år efter eller ett helt årtionde efter rent fysiskt och känslomässigt. Då är det tur att det finns almenackor och omgivningar som påminner mig om var jag är och när det är. Jag känner mig trött på att leva i en bakdel av mitt verkliga jag så därför ska jag berätta lite för er.
 
Tankarna går för fullt och tro mig det går inte att styra dem. Har inte kunnat göra det på över ett år nu. Det är inte några tankar som säger "hej och välkommen". Det är mörka och tvångsmässiga tankar som styr min vardag. Jag är van vid dem nu men kan inte låta bli att förundras eller förvånas över att jag faktiskt har stått ut med mina tankar så länge som jag gjort. Det är en del av min sjukdomsbild som gör att jag har dessa tankar. Samt röster och halusinationer, som påverkar mig radikalt. Jag medicineras för detta och inget jag skäms över. Det är en folksjukdom och fler än jag har detta problem. Om jag ska råga måttet lite till så har jag panikångest, djupa deprisioner som baserar sig på hur årstiderna ter sig. Det är en del av mig men en mycket jobbig del och det finns stunder då jag inte orkar något alls. Det får mig att låsa in mig själv och vara sängliggandes en hel dag. Ibland kan det ta längre tid och jag undviker människor så länge att det känns jobbigt att vara social. Jag får hjälp av bra läkare och sköterskor som vet vad de gör samt medicin som jag tar dagligen. 
Jag har haft det är i snart fem år och det är en del av min vardag, visst jag önskar många gånger att det kunde försvinna men det går inte. Så istället för att förneka så sammarbetar jag med det. För det påverkar mig vad jag än gör, det påverkar min omgivning och det är inte alltid de förstår. Inte alltid jag förstår heller och då är det svårt att förklara hur man egentligen mår. Jag har lärt mig att inte läsa mellan raderna för mycket för annars knyter jag bara en knut på mig själv. Jag har fått höra att detta är ett handikapp, ja kanske det är men jag fungerar precis likadant som innan men bara lite mer komplicerat. Vissa dagar kan jag inte gå upp ur sängen och andra dagar har jag mer energi än vanligt. 
 
Spåren har blivit djupa, men jag vet att jag inte är ensam om att ha det så här. Jag vet att det finns dem som har det tuffare än mig eller har det lättare. Genom att prata om det så stärker man sig själv och lär kanske andra om vad det handlar om. Jag vet inte, jag har svårt att få ner det i ord. Det finns hopp om en ljusare tid och att såren läks och att jag kan börja jobba igen. Men för att komma dit så har jag en kurvig väg att gå med många dalar och höjder. Jag tar ett steg i taget och låter mig falla om jag måste även om det är tufft och att det gör ont.
Publicerat: 2016-01-19 @ 15:01:57


smått och gott

Försöker skriva ett inlägg här för att hålla mig ajour med verkligheten. Inte det enklaste men det fungerar tror jag. Julen närmar sig och jag vet inte riktigt vad jagska tycka om julen detta år. Men det reder sig misstänker jag på ett eller annat sät. Ska försöka att hålla bloggen flytande med men det åter står att se. Har inte så mycket som händer i vardagen eller i drömvärlden.
Mycket har hänt sedan sist jag skrev och det är svårt att stå med båda fötterna på jorden utan att man faller handlöst ner i marken. Varje andetag är en kamp i sig då ångest och panik ångest kan vara en tuff kamp att vinna. Jag skäms inte för att tala om att jag lider av psykisk ohälsa för det gör en stor del av Sveriges befolkning. Varför ska det vara så skamligt kan man tycka.
 Ja lite smått och gott blev det idag iaf och jag får se om jag kan skriva ett längre inlägg vid ett annat tillfälle. Orken hänger inte med och jag har lite julklappar som jag måste slå in. Och hoppas på att lite snö till jul, men jag har inte så stora förhoppningar. Det blir en grön jul i år.
Publicerat: 2015-12-22 @ 17:26:00


Endorfiner och ensamt mörker

 
Det är åtta dagar sedan kören (den underbara joyvoice familjen) hade konsert och jag lever fortfarande på den endorfin som finns kvar. Det ger mig hopp om att orka ta mig vidare. För utan joyvoice har jag inget som jag känenr att det verkligen stärker mig. Det var verkligen en helt underbar dag från att vi förberedde oss till vi hade den sista konserten. Det ända som kanske inte var så roligt var att jag bestämde mig för att testa om jag kunde flyga. Vilket jag givetvis inte kunde. Missade ett trappsteg efter att ha fikat med några från kören och därefter landar jag med några cm kvar till väggen som kunde ha orsakat mer än vad jag fick. Tack å lov så blev det bara en stukad fot. Vilket jag fortfarande har ont i men inte lika mycket som dagarna efter.
 
Igår var jag även på seans med ett gäng där jag bara kände en av dem. Men det var en mycket trevlig stund. Mediet som vi var hos måste jag lovorda till 100% och går gärna fler gånger till henne. Super nöjd verkligen! Hon fick kontakt med farfar och så fort hon började prata så förstod jag att det var honom hon pratade om. Är glad att det faktiskt var han som trädde fram och pratade även om jag hade hoppats på någon annan. Men det är andarna själva som bestämmer om de vill träda fram eller inte. Mycket av det mediet fick fram av farfar stämde in så väl och det känns lite lättare nu. En liten sten har lossnat från bröstet. Men det räcker inte med att en liten sten försvinner. Dock ska jag nöja mig med lilla och att det är små steg jag tar. Hur som helst så gick jag därifrån med ett leende på läpparna och ett nöjt inre av att jag fått svar på några frågor.
 
Även om julen närmar sig med stormsteg kan jag inte påstå att jag har någon julglädje. Det lilla jag hade har försvunnit helt och inte gett mig sin nya adress. Inte för att jag förväntar mig någon förändring där men lite julglädje hade faktiskt varit bra. Det kunde ha kommit till nytta då det inte går att byta ut de trasiga lamporna inom mig. För mörkret har tagit över i både kropp och själ. Dessutom går man hemma och klättrar på väggarna. Och allt detta bara för att arbetsförmedligen bestämde sig för något som de inte delgav mig utan bara ringde och talade om vad de bestämt. Det är svårt att släppa detta även om jag vet att jag har gjort mitt bästa för att kunna ändra på det iaf en liten gnutta. Så nu är det upp till min terapeuft och läkare samt socialen att se till att jag blir "frisk" och arbetsför. Tack vare allt detta har jag fått sluta på min sysselsättning som gjorde mina dagar lite bättre än de har varit. Nu är man under botten och ser inte ljuset eller all den hjälp jag faktiskt har. För jag vet att jag har en j*vla massa människor runtomkring mig som så gärna vill hjälpa mig. Det förnekar jag inte och är så väl medveten om det. Samtidigt som jag är tacksam för det så känner jag att jag inte är värd någon hjälp. Och jag vet även att jag är värd all hjälp jag kan få. En liten del av mig är nöjd med det kaos och den stora tystnaden som jag för tillfället är i medan resten av mig skriker ut av rastlöshet och en gnutta desperation. Jag behöver verkligen något att göra om dagarna. Kan inte sova bort dagarna och försöka sova på nätterna.
 
Jag får ta en minut i taget och hoppas på det bästa. För man vet aldrig vad som väntar i nästa kurva. Även om jag fasar för det värsta så har jag lite hopp om att det kommer att bli bättre. Har en del idéer och tankar som kan göra det lättare för mig. Men kan inte dra dem till star förrän efter jul och nyår. Så tålamod är något jag måste använda mig av nu. Dock är det så att jag inte har så mycket av den varan.
Så om jag inte orkar eller kommer ihåg att skriva igen de närmsta dagarna så får jag önska alla en riktigt god jul och ett gått nytt år.
Publicerat: 2014-12-22 @ 17:28:08


Mitt väsen säger åt mig

Mitt väsen säger åt mig att jag borde göra mer nytta än vad jag gör, ändå så kommer jag mig inte för att göra mer än vad jag gör. Undrar hur det kommer sig?! Inte för att jag tillbringar allt för mycket tid till att fundera närmare på det hela. Men det är bra tanke och kanske borde jag gräva djupare i mitt inre för att försöka förstå det. Dock får det bli ett framtidsarbete då jag känner att jag inte riktigt klarar av det som det ser ut just nu.
 
 
 
Förutom allt och ingenting så måste jag säga att det kan komma att bli en bra tid framöver. Men jag är inte så överväldigad över det hela och jag hyser ingen större förhoppning heller. Men jag måste medge att jag gärna vill försöka att tro på det. Det ger mig en inre styra att ta fler steg framåt och inte bakåt. Känner mig tveksam till saker och ting samtidigt som jag känner att det jag varit med om de sista månaderna har varit bra för mig även om jag inte ser det så just nu.
Publicerat: 2014-10-26 @ 09:58:00


Passerande dagar

Dagarna passerar och det känns ytterst lite lättare för varje dag. Ändå är allt tungt och oerhört överhettat. Får ingen ordning på tankar eller något. Ändå känner jag att det går mot rätt håll och jag har mina bra dagar. 
Dock är det lång väg tillbaka och jag är som en uppblåst ballong som har ett litet håll och allt bara pyser ut framför ögonen på mig. Tacksamt är det dock att jag har människor runt omkring mig som ser mig för den jag är. Ändå kan jag känna att det är så mycket som inte riktigt passar. Vad det är vet jag inte, det bara finns där. Jag vet att min mormors ord fortfarande sitter i som inte riktigt vill släppa och det är att jag borde vara mer mig själv och inte göra som mina systrar eller mina kusiner. Samtidigt så kan hon inte förstå varför jag alltid gått min egen väg. Jag vet att jag inte borde ta åt mig och att hon inte kommer att ändra sig. Ändå finns det något inom mig som säger att kanske en dag ser hon mig för den jag verkligen är. Men det kommer aldrig att hända. 
Just nu önskar jag att farmor eller gammelmormor var här och talade om för mig att allt kommer att bli bra och att vägen inte alltid är slät och rak. Önskar så att de kunde vara här och ge mig en stor kram som bara dem kunde ge. Men jag får hålla mig till minnena jag har istället och jag vet att de alltid kommer finnas i mitt hjärta. Ändå är det tungt och jag saknar dem oerhört.
 
Är fortfarande dålig på att komma igång och göra det jag brukar göra. Men jag har tålamod och låter det ta ett steg i taget. Jag måste se det så och jag måste dagligen intala mig det. Det är tufft och jag säger inte att jag inte kommer att klara det eller så. Det är tankar jag har och känslor som jag bearbetar. Så jag är tacksam för att jag fortfarande klarar av att gå upp och åka in till Mbs. Det är jag evigt tacksam för och det finns stunder då jag faktiskt låter mig skratta och inte tänka på allt jag faktiskt tänker på. 
Nu hoppas jag bara på att dagarna och månaderna går lite fortare så det kan bli vår, för jag ser inte fram emot det sista av hösten eller den mycket irriterande vintern. Kan man inte bara ta bort denna period så jag slipper denna tunga mörka känsla jag har?
Publicerat: 2014-10-21 @ 15:23:00


Hjälplösa problem

Mycket väsen för ingenting. Har varit tyst ett tag och försökt att hitta mig själv. Ingen lätt uppgift då jag fortfarande inte har hittat mig själv. Det kommer ta sin tid det vet jag, för jag har oerhört mycket att arbeta med. Så under tiden har jag skapat mig själv en del problem. Inga allvarliga men ändå problem. Det är bara tur att det finns hjälp att få och att det finns på platser där man minst anar det. Många ser mig som stark och jävligt envis. Ja jag är stark och jävligt envis men så stark som folk tror jag är är jag inte. Om sanningen ska fram så är jag bara en liten myra på en stor stor plats där det rymmer många. Och där finns det dem som har mer problem och har mindre styrka än vad jag har. Plus att det är många som har betydligt större styrka än vad jag har. För mina närstående är jag viktig och betyder mer än allt annat. Men jag ser det inte så, jag ser allt med andra ögon. Har alltid varit och kommer alltid att vara. Jag är omständig och har svårt för att förklara, svårt för att be om hjälp. Men jag vet att jag kan få mig att bli förstådd och att jag kan be om hjälp.

Punkt om den punkten!

Ska försöka uppdatera mig, men hur ofta det kommer bli vet jag inte. Kommer kanske bli lika glest som det har varit, men jag ska försöka se till att det inte blir lika glest. Kan dock inte lova något, jag har en tendens att gå in i mig själv och glömma saker. Det är inte bra och det vet jag och jag får leva med mina handlingar.
Det hjälper mig inte att det är höst även om jag älskar hösten. Hösten själper och får mig att gå vilse trots att jag tror att hösten kan ha något att erbjuda som är bra. Men men, det är mina tankar och svar för tillfället. Om de är bra vet jag inte och orkar inte bry mig. Intresseklubben antecknar! Är bara glad att jag faktiskt oftast orkar ta mig upp och åka iväg för att jobba. Det gör mycket och jag känner att jag behöver komma hemifrån ett tag. Men jag är så trött på att vara så trött hela tiden. Har ingen större inspiration till mycket och bara är oftast..
Publicerat: 2014-10-13 @ 00:23:00


Sista minuten

 
GÄSP!
 

God morgon eller något liknande, men än är jag inte vaken.
Det tar sin lilla tid om jag säger så.
Kanske dags att gå vidare, har egentligen inte tid att sitta här.
För jag borde ha gått till bussen för tre minuter sedan.
Men det är så typiskt mig att alltid vara ute i sista minuten...
Men nu när hösten är här ska det bli andra bullar,
lovar att skärpa till mig en aning. Annars blir det yxan!
Bara älskar den här tiden på året och det borde vara så länge.
 
Publicerat: 2014-09-15 @ 07:15:00


Nyponsoppans morgon

 
Mmmmm....nyponsoppa med mandelknuttar (vet att de inte heter så men jag kallar dem för det.). Kan det bli bättre än så här en tidig morgon som denna? Skulle inte tro det om jag ska vara ärlig, inte en morgon som denna och min kropp skriker fortfarande efter sängen. Inte bra men snart om några timmar får den besöka sängen igen. Gött mos! Nu ska jag kanske försöka klä mig och ta mig ut till bussen. Det återstår att se hur många vi blir idag då vi inte var så många igår. Bara tur att man hade AS igår och jag hoppas att hon kommer idag med. Men bara så där så måste jag erkänna att jag hoppas även att det snart blir onsdag igen så man kan få träfffa sin stora sektfamilj och sjunga ut. Nu kanske veckorna går lite fortare och snart börjar faktiskt skrivarkursen också så jag har lite mer att se fram emot nu.
 
God morgon mina vänner nu drar vi vidare!!!!!
 
Publicerat: 2014-09-05 @ 07:16:00


Redan måndag

 
Redan måndag? Jisses, vart tog veckan vägen? När ska tiden sakta ner så att jag hinner med? Ja ja, bäst att skynda på och låta rodret styra skutan till något som ska bli en bra dag. Hoppas jag!
Känner mig klämd i en tid som jag egentligen inte hör hemma i, men inget jag kan göra något åt för tillfället. Jag får helt enkelt acceptera att jag och min själ har levt tidigare liv.
Med detta sagt så vill jag egentligen säga god morgon och hoppas att dagen blir bra oavsett vad som visar sig utanför fönstrets fyra ramar. Det kan båda gott eller båda något dåligt. Vi får helt enkelt se mellan fingrarna och hoppas på det bästa. Intalar mig det iaf.
 
Publicerat: 2014-06-30 @ 07:15:00


Blåsippsmorgon

 
Blåsippa (Anemone hepatica syn. Hepatica nobilis), eller "blåviringen"
 
Känner mig redo för våren nu och längtar till den dagen då vintern går tillbaka till sin grotta till nästa gång den ska ha allt i sin kloliknande hand. Vintern i all ära även om jag inte är så förtjust i den men nu får det vara bra.
Så jag går här och längtar och väntar på att våren ska komma. Tänker tillbaka då jag var en ung liten flicksnärta och plockade blåsippor när våren kommit med sin prakt. Vill kunna göra det igen och framförallt som barn. Men ett barn kan jag inte bli, snarare en gammal gumma med rynkor kring ögonen. En förtjusande tanke även om den skrämmer mig en aning. Men jag ska ärligt säga att jag ser fram emot att bli gammal även om det skrämmer mig. Jag har insett de senaste dagarna att tiden går allt för fort och man är inte direkt ung längre och jag har inte direkt något mål i livet. Det är så mycket jag inte har gjort även om jag har gjort en hel del de senaste åren. Jag är över 30 och vet fortfarande inte vad jag vill bli när jag blir stor. Visst det är många i samma situation som jag som heller inte vet vad de vill bli när de blir stora. Men varför ska det vara så svårt? Inte blir det lättare av att jag inte känner mig säger i mig själv och allt skit jag har fått ta emot genom åren. Jag är bara glad över att jag har de som verkligen bryr sig om mig och jag värdesätter det mer än vad jag kan säga i ord. Genom att börja gå och prata med en terapeft har jag börjat inse saker jag aldrig tänkt på.
 
Kanske är det dags att sätta punkt och bege sig till bussen och arbetet. Jag känner på mig att det kommer bli en händelsefylld dag. Fredagar brukar vara berikande på något sätt och jag kan inte riktigt förklara eller förstå själv. Dessutom så känner jag mig uppfylld med inspiration och det var länge sedan sist. Men jag påbörjade ett nytt projekt i onsdags som jag vill bli klar med. Och om jag känner mig själv rätt kan det bli stort och jag vet inte hur det kommer att sluta. Men jag tror det kommer att bli bra sedan får vi se vad som händer. Men min tanke är att det ska vara med på utställningen som vi ska ha på biblioteket i mars. Jovisst vi ska ha en utställning till och jag är med i planeringsgruppen. Det återstår att se hur det kommer att gå, många viljor som kommer att te sig och visa sig. Får bara hoppas att vi kan komma överens om något annars kan det bli splittrat.
Publicerat: 2014-01-31 @ 07:10:00


Funderingar

Funderar fram och tillbaka och förundras över hur livet kan påverka ens val. Dessutom hur påverkad en situation kan bli av lite ångest. Har kommit in i en period då jag snubblar fram med ångesten i hand i hand. Har stor ångest över min födesledag och undrar när min 30 års kris ska gå över. Det är syrligt och kaotiskt samtidigt som det är kyligare än vanligt. Även om jag ser fram emot att bli äldre och att jag är van vid denna 30 års kris. Kanske lika bäst att släppa det hela och låta sig själv få flyga iväg.
 
 
Publicerat: 2013-10-18 @ 05:43:00


Saknade tankar

Måndag och ingenting händer för stunden. En lelös dag med få saker gjorda, men det gör mig det samma. Kämmer att det kan behövas då och då. Har funderingar på att möblera om om lite, men det är svårt då det inte finns så många möjligheter att möblera om. Men jag vill så gärna möblera om. Får nog tänka över saken en gång till angåede detta ämne.
 
Förövrigt så njuter jag av att ha ledigt även om jag känner en viss saknad över att inte åka till jobbet. Jag vet att det bara är några veckor och jag behöver verkligen denna ledighet. Men ändå, har ingen att munhuggas med och ingen att gå på nerverna. Eller något sådant, men jag har denna vecka om nästa sedan är jag back on track. Det blir svårt att komma tillbaka med sedan när man varit hemma men men...
 
Har vänt på dygnet nu och kanske är det inte så bra, men jag kna inte hjälpa det. Det är alltid något jag måste bli klar med innan jag ska lägga mig och hux flux så är klocka mer än mycket. Även om jag kommer i säng alldeles för sent så lyckas jag komma upp tidigt . Sover inte bort dagarna och det är kanske något. Det återstår kanske att se eller hur?
 
 
Publicerat: 2013-07-22 @ 18:30:55


Tidiga morgon tankar

 
God morgon och glöm inte att gå rätt i trappan
när du väl ska gå innan du vaknat till ordentligt.
 

Det finns alltid plats för luftig kärlek till den
som verkligen behöver det.
 
Publicerat: 2013-06-26 @ 07:02:00


Söndagsfilosofi


Söndags eftermiddag och dagen har passerat med glans. Inte mycket som har gjorts och för en gång skull har jag faktiskt njutit av tystnadet och ensamheten. Ibland kan det vara riktigt skönt att bara få vara utan att ha sus och brus runt omkring sig.
Imorgon börjar en ny vecka som sagt och det blir inte mycket tid till att bara vara. Så det är bäst att passa på. Midsommarvecka och bara fyra dagar. Skönt även om jag känner något tvetydigt som jag inte riktigt kan förklara. Hur det blir midsommarhelgen vet jag inte. Har inte bestämt mig för vad jag ska göra ännu.
 
Även om det är några timmar kvar av dagen är det inget som är bestämt för vad jag ska göra. Låter ödet få bestämma om hur det blir. Om några veckor är det fyra veckors ledighet som gäller och jag ser fram emot det. Vad jag ska göra är inte bestämt ännu. Men en sak är säker och det är att jag ska ta igen lite av den sömn jag fått förlorad tidigare. Skämt å sido, men det ska bli skönt att få sova ut på mornarna.
Kanske blir det en tripp ut i skogen med kameran i högsta hugg för att försöka få igång fotograferingen igen. Den har legat på is så många år nu och jag har varit så sugen att ta upp det. Nu har jag mer tid känns det som och sommaren är den årstid som ger mer möjligheter även om de andra årstiderna ger mycket med.
 
 
Publicerat: 2013-06-16 @ 15:29:00


Onsdagsmysterier

En onsdag till ände och jag är mer förvirrad än vanligt. Men det är inte direkt någon nyhet. Var hemma idag med då min kropp inte alls var med på noterna. Känner mig visserligen bättre nu men man vet aldrig när kroppen sätter sig på tvären.
Har även ringt och ringt och försökt att förstå vad myndigheter tänker med. Men efter mycket om och men fick jag fram det jag ville ha sagt och nu är jag relativt nöjd med mig själv. Men det krävdes en hel del och kanske en och annan tår. Ska det vara så ska det vara ordentligt.

Imorgon blir det att åka till jobbet igen och förhoppningsvis kan jag släppa mina tankar på farfar och morfar. Dessa dagar varje år sedan de dog har varit ett helvete och jag har svårt att tro att det någonsin ska släppa. Har inte riktigt fått sörja dem ordentligt och kanske beror det på att de dog så tätt inpå varandra. Har heller inte riktigt låtit mig sörja heller. Har inte låtit mig inse att de verkligen är borta.
Med detta sagt så är mina mysterier lösta för den här dagen och dags att låta mig ta en stärkande dusch för att skölja bort kylan som trängt sig på. Huvudet är tomt och trött efter dagen. Men får hoppas att det tar slut snart....
Publicerat: 2013-02-20 @ 20:01:57


Manicklar

Har suttit och tänkt nu och blev en aning nostalgisk. Ja tänka sig att jag har gjort det. Inte ofta det händer, men det händer titt som tätt. Är det någon som kommer ihåg manicklar?
 
Manicklar var små figurer i plast som kunde hakas i varandra mot långa kedjor. Var manicklarna kom ifrån eller vem som döpte dom är okänt - helt plötsligt, sisådär 1988, fanns dom plötsligt på alla skolgårdar samt i alla välsorterade tobaksaffärer samt leksaksbutiker. Lika plötsligen försvann dom något enda år senare. De fanns i alla storlekar, former och färger och enligt mig väldigt fashinerade.
 
 
Publicerat: 2012-11-27 @ 20:23:11


Tidigare inlägg

RSS 2.0
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se - allt om bloggdesign!