skorpionen

 

Det är åtta dagar sedan kören (den underbara joyvoice familjen) hade konsert och jag lever fortfarande på den endorfin som finns kvar. Det ger mig hopp om att orka ta mig vidare. För utan joyvoice har jag inget som jag känenr att det verkligen stärker mig. Det var verkligen en helt underbar dag från att vi förberedde oss till vi hade den sista konserten. Det ända som kanske inte var så roligt var att jag bestämde mig för att testa om jag kunde flyga. Vilket jag givetvis inte kunde. Missade ett trappsteg efter att ha fikat med några från kören och därefter landar jag med några cm kvar till väggen som kunde ha orsakat mer än vad jag fick. Tack å lov så blev det bara en stukad fot. Vilket jag fortfarande har ont i men inte lika mycket som dagarna efter.

 

Igår var jag även på seans med ett gäng där jag bara kände en av dem. Men det var en mycket trevlig stund. Mediet som vi var hos måste jag lovorda till 100% och går gärna fler gånger till henne. Super nöjd verkligen! Hon fick kontakt med farfar och så fort hon började prata så förstod jag att det var honom hon pratade om. Är glad att det faktiskt var han som trädde fram och pratade även om jag hade hoppats på någon annan. Men det är andarna själva som bestämmer om de vill träda fram eller inte. Mycket av det mediet fick fram av farfar stämde in så väl och det känns lite lättare nu. En liten sten har lossnat från bröstet. Men det räcker inte med att en liten sten försvinner. Dock ska jag nöja mig med lilla och att det är små steg jag tar. Hur som helst så gick jag därifrån med ett leende på läpparna och ett nöjt inre av att jag fått svar på några frågor.

 

Även om julen närmar sig med stormsteg kan jag inte påstå att jag har någon julglädje. Det lilla jag hade har försvunnit helt och inte gett mig sin nya adress. Inte för att jag förväntar mig någon förändring där men lite julglädje hade faktiskt varit bra. Det kunde ha kommit till nytta då det inte går att byta ut de trasiga lamporna inom mig. För mörkret har tagit över i både kropp och själ. Dessutom går man hemma och klättrar på väggarna. Och allt detta bara för att arbetsförmedligen bestämde sig för något som de inte delgav mig utan bara ringde och talade om vad de bestämt. Det är svårt att släppa detta även om jag vet att jag har gjort mitt bästa för att kunna ändra på det iaf en liten gnutta. Så nu är det upp till min terapeuft och läkare samt socialen att se till att jag blir "frisk" och arbetsför. Tack vare allt detta har jag fått sluta på min sysselsättning som gjorde mina dagar lite bättre än de har varit. Nu är man under botten och ser inte ljuset eller all den hjälp jag faktiskt har. För jag vet att jag har en j*vla massa människor runtomkring mig som så gärna vill hjälpa mig. Det förnekar jag inte och är så väl medveten om det. Samtidigt som jag är tacksam för det så känner jag att jag inte är värd någon hjälp. Och jag vet även att jag är värd all hjälp jag kan få. En liten del av mig är nöjd med det kaos och den stora tystnaden som jag för tillfället är i medan resten av mig skriker ut av rastlöshet och en gnutta desperation. Jag behöver verkligen något att göra om dagarna. Kan inte sova bort dagarna och försöka sova på nätterna.

 

Jag får ta en minut i taget och hoppas på det bästa. För man vet aldrig vad som väntar i nästa kurva. Även om jag fasar för det värsta så har jag lite hopp om att det kommer att bli bättre. Har en del idéer och tankar som kan göra det lättare för mig. Men kan inte dra dem till star förrän efter jul och nyår. Så tålamod är något jag måste använda mig av nu. Dock är det så att jag inte har så mycket av den varan.

Så om jag inte orkar eller kommer ihåg att skriva igen de närmsta dagarna så får jag önska alla en riktigt god jul och ett gått nytt år.