skorpionen

 

Möjligheterna finns där, det gäller bara att klättra upp och hämta dem.

Vågar du så vågar jag också!

Dagen har så mycket att erbjuda men det är sällan man griper tag i vad som egentligen är bra.

Möjligheterna är enorma men det stoppas på vägen upp.

 

Inget nytt som har hänt, sitter och väntar på bättre tider. Det grå blir min vardag och tankarna sänker mig till botten. Men jag vet att jag borde stänga ute alla tankar på allt negativt. Men det är inte så lätt! Livet är inte lätt!

Blir till att ta en sväng till hantverkshuset och försöka vara lite social och pyslla lite. Det är bättre än ingenting alls eller hur? Men ibland är det så svårt att komma iväg att jag hellre stannar kvar i sängen och tycker synd om mig själv. Det gör inte saken bättre och då blir allt annat betydligt svårare att ta tag i.

 

 

Ännu en ny dag med mängder av tankar och tiden bara rinner iväg. Jag hinner knappt med mig själv eller de ting jag ska göra under dagen. Ibland undrar jag hur det kan komma sig. Det räcker med att titta ut så blir man deprimerad av vädret och önskan om vår hänger i lite till. Det lär nog dröja ett tag till innan det blir vår.

 

Att gå hemma om dagarna går mig på nerverna mer än vanligt. Blir mer och mer rastlös och fokuseringen håller inte i sig. Så jag hoppas efter ett x antal möten med läkare, handläggare och kontaktpersoner så kanske man kan komma ut på arbetsträning eller någon form av praktik. Men frågan är vart då och jag hoppas att de lyssnar på mig och min önskan på var jag kan tänka mig att vara. Just nu så väntar jag bara på att få en kallelse till första mötet så vi kan prata ihop oss om vad alla gör för att få mig att bli bättre. Själv försöker jag att hänga med vilket inte går alla gånger.

 

Jag befinner mig i en sits där Arbetsförmedlingen inte vill ha mig för att de anser att jag är för sjuk för att vara aktiv som arbetsökande och Försäkringskassan ja då anser att jag är för frisk för att få sjukbidrag eller vad det heter. Aå jag har hamnat mellan två stolar där sitsen är allt annat än normalt och hållbart. Jag hankar mig fram på en existens som är minimal och långt ifrån acceptabel. Men jag har inget val och måste befinna mig här som jag ser det just nu. Men målet är att kunna komma ut i arbetslivet igen och kunna komma ut i sociala sammanhang utan att få sådan ångest att jag bara vill gråta.