skorpionen

För att vara en helt vanlig tisdag känner jag inte som om det vore en tisdag. Varför är det så undrar jag. Men å andra sidan är jag veckovild och håller inte koll på vilken dag eller vad det är för datum. Jag är fortfarande fast på 2005 så jag ligger några år efter eller ett helt årtionde efter rent fysiskt och känslomässigt. Då är det tur att det finns almenackor och omgivningar som påminner mig om var jag är och när det är. Jag känner mig trött på att leva i en bakdel av mitt verkliga jag så därför ska jag berätta lite för er.

 

Tankarna går för fullt och tro mig det går inte att styra dem. Har inte kunnat göra det på över ett år nu. Det är inte några tankar som säger "hej och välkommen". Det är mörka och tvångsmässiga tankar som styr min vardag. Jag är van vid dem nu men kan inte låta bli att förundras eller förvånas över att jag faktiskt har stått ut med mina tankar så länge som jag gjort. Det är en del av min sjukdomsbild som gör att jag har dessa tankar. Samt röster och halusinationer, som påverkar mig radikalt. Jag medicineras för detta och inget jag skäms över. Det är en folksjukdom och fler än jag har detta problem. Om jag ska råga måttet lite till så har jag panikångest, djupa deprisioner som baserar sig på hur årstiderna ter sig. Det är en del av mig men en mycket jobbig del och det finns stunder då jag inte orkar något alls. Det får mig att låsa in mig själv och vara sängliggandes en hel dag. Ibland kan det ta längre tid och jag undviker människor så länge att det känns jobbigt att vara social. Jag får hjälp av bra läkare och sköterskor som vet vad de gör samt medicin som jag tar dagligen. 

Jag har haft det är i snart fem år och det är en del av min vardag, visst jag önskar många gånger att det kunde försvinna men det går inte. Så istället för att förneka så sammarbetar jag med det. För det påverkar mig vad jag än gör, det påverkar min omgivning och det är inte alltid de förstår. Inte alltid jag förstår heller och då är det svårt att förklara hur man egentligen mår. Jag har lärt mig att inte läsa mellan raderna för mycket för annars knyter jag bara en knut på mig själv. Jag har fått höra att detta är ett handikapp, ja kanske det är men jag fungerar precis likadant som innan men bara lite mer komplicerat. Vissa dagar kan jag inte gå upp ur sängen och andra dagar har jag mer energi än vanligt. 

 

Spåren har blivit djupa, men jag vet att jag inte är ensam om att ha det så här. Jag vet att det finns dem som har det tuffare än mig eller har det lättare. Genom att prata om det så stärker man sig själv och lär kanske andra om vad det handlar om. Jag vet inte, jag har svårt att få ner det i ord. Det finns hopp om en ljusare tid och att såren läks och att jag kan börja jobba igen. Men för att komma dit så har jag en kurvig väg att gå med många dalar och höjder. Jag tar ett steg i taget och låter mig falla om jag måste även om det är tufft och att det gör ont.