skorpionen

Dags för ett mycket allvarligt ämne som borde tas på stort allvar och inte viftas bort av omgivningen. Dagens ämne är panik ångest då jag känner att det är ett viktigt ämne då många svenskar lider av det i dagens samhälle inklusive mig själv. Jag har lidit av panikångest i flera år men det är först nu (bara för ett par månader sedan) har jag sökt hjälp för det och vågar stå öppet över att jag faktiskt lider av denna sjukdom. Av rädsla för vad min omgivning och familj ska tycka och tänka så har jag hållt detta för mig själv och plågats av det som för med sig av den här sjukdomen.

Panikångest är en psykisk diagnos för en form av ångeststörningar, vilken återkommande ger oförutsedda panikattacker med en hög ångestnivå. Dessa psykiskt betingade attacke uppkommer oberonde av situationen man befinner sig i och är därför oförutesdda.

Orsaken till en panikattack kan ibland vara situationbetingad; vid direkt fara kan det vara ett friskt beteende. Återkommande panikattacker utan sunbart skäl till dem, är dock ett psykiskt problem som ofta har psykiska orsaker. Panikångest kan dock också vara en följd av en kroppslig sjukdom eller droger, ämnesomsättningsrubbningarm vissa neurologiska sjukdomar, vissa hjärtsjukdomar, drogpåverkan.

Då panikångesten yttrar sig som en plötslig ångestattack med hög grad så är symtomen panik, oro, inadekvat rädsla eller nervositet, vilken vanligtvis bara varar någon minut. Vanlig ångest kan komma smygande och pågå en längre tid, men panikångest uppkommer mycket plötsligt, utan förvarning.
Ångestattacken visar sig som andra ångeststörningar, med ett påslag av autonoma nervsystemet, vilket kan ge palpitationer, darringar, yrsel, svårigheter att andas, svettningar, m.m. Men de individuella variationerna är stora och varierande. Attacken går över när en person ger sig av från platsen där det utlösts, eller får vara på en plats i lugn och ro utan att egentligen bli störd. Efter attacken har personen en stark rädsla för att en liknande attack ska återkomma.

På grund av dessa symtom kan gå runt och plötsligt bli rädd förr att dö, bli galen eller förlora självkontrollen. Detta trots att det inte finns någon objektiv grund för sådana rädslo, personen lever inte under hot eller i en fara. För att kunna diagnosera så krävs det att personen upplevt detta några gånger under några månader, och att attackerna inte som vid t.ex fobier framkallas av särskillda stimuli.

Den höga ångestnivån kan leda till dissociation, depersonalisation och derealisation, det vill säga overklighetskänslor ifråga om omgivningen, sig själv eller vad som är verkligt.

Om samma symtom uppkommer till följd av stora folkmassor, av att åka hiss eller buss, är det en social fobi, klaustrofobi eller torgskräck, men panikångesten kan leda till rädsla för att en ny panikattack ska utlösas offentligt varför många drabbade undviker folkmassor eller sociala situationer; panikångest kan leda till social fobi och agorafobi.

Men det här  är inget att skämmas över, utan acceptera det och inse att det är en del av livet. Det finns hjälp att få, det gäller bara att låta ta till sig den hjälpen och att man kan låta folk komma inpå sitt liv. Jag själv har svårt för det men den sista tiden har jag fått mer hjälp än vad jag vågat tro och det är jag tacksam över.