Morgonblomman
Lördags morgon och jag är redan uppe. Otroligt då den gångna veckan har varit en upp och ner vänd vecka med sena mornar och försovningar. Så jag är är posetiv till det som komma skall. Men jag sätter föga troliga förhoppningar om att det kommer vara. Jag känner mig själv och min kropp. Mycket kan spela in och ödet har ett stort finger med i spelet om jag säger så. Hur som helst så är jag uppe nu och det återstår att se hur länge jag kommer att ha min energi. Däremot vet jag att det kommer att bli en tidig kväll då morgonen blev extremt tidig.
Ska snart iväg till Maxi med far och Kerstin. Inhandla lite av det nödvändiga med det lilla medel man har som arbetslös eller sysselsatt arbetsökande som det så fint heter idag. Om de inte har bytt namn igen. Man vet aldrig när det gäller af. Jag är aldrig förvånad när det gäller dem och jag hyser inga förhoppningar angående dem. Hur som helst ska jag iväg om ett par timmar. Resten av dagen vet jag inte vad som händer, inget bestämt och inget är stängt för att förundras av. Bara skönt att komma hemifrån ett tag om jag säger så.
Jag har funderingar att förvandlas och förundras av en hemlig akt av ödet. Har funderingar på att komma med en reality chock på jobbet på måndag. Men jag är inte riktigt säker även om det lockar mer än självaste livet. Är mer eller mindre övertygad om vad som skall göras. Men frågan är om mina kära kollegor kommer att reagera som jag förväntar mig eller inte. Svårt att säga då de är så motsägande samtidigt som de är mer eller mindre öppna för förändringar. Men som sagt frågan är bara när, var, hur och vad!?... Spännande med stora bokstäver! Jag hyser starka förväntningar ända in i märgen om sanningen ska fram. Måste även medge att jag är lite smått nervös hur de kommer att reagera. Mer nervös för hur mina kollegor kommer att reagera än vad familjen kommer att säga. Familjen är mer van vid mina stolleryck och mina närmsta vänner brukar vara vana också så där är jag inte speciellt nervös över heller.
Drömmen om att kunna vara den jag är i ett annat plan finns fortfarande kvar och den är inte lika långt bort som den var för bara några månader sedan. Jag börjar se ljuset i tunneln, men jag är mer rädd nu än vad jag någonsin har varit. Jag börjar kunna acceptera mig själv för den jag är för första gången under mitt 31 åriga liv. Rädslan att den nyfunna självkänslan försvinner gnager hårt i mitt bröst. Jag är även rädd över att vissa i min bekantskapskrets kommer att riva ner det jag lyckats bygga upp. Det har hänt förut och jag är rädd för att det kan komma att hända igen. Jag känner dessa personer så väl och jag vill verkligen inte börja om från början igen. Jag vet visserligen att jag själv kan förhindra det, men då jag är så rädd för konflikter är risken ganska stor att det rivs ner. Jag vet också att det finns dem som gör allt för att jag inte ska hamna i den situationen igen och det är jag tacksam för. Jag vill och jag kommer vara den morgonblomma jag är. Som min älskade morbror en gång sa: Du är som en maskros, den kan växa var stans och rycks upp. Men lik solen växer den upp var stans som ett solsken en vacker vårmorgon.
