skorpionen

Har varit borta hela dagen och lyckats låta bli att tänka allt för mycket. Har varit i Valla och i Gamla Linköping med mor idag och det kändes skönt att få komma hemifrån även om jag tillbringade dagen med min tjatiga mamma. Regnet har hängt i luften hela dagen och jag bara önskar att det bara kunde öppna sig och låta det regna. Det skulle kunna spegla min själs själ för djupt inom mig gråter jag för fullt och jag vet inte hur jag ska få ur mig alla undertryckta och intryckta känslor.

Nu sitter jag i valet och kvalet om jag ska ta mig en prommis eller inte. Vill komma ut och röra på mig då jag har varit i farten hela dagen. Skum känsla men härligt, det var ju ett tag sedan jag kände det så. Med andra ord så börjar medicinen göra sitt jobb. Men jag känner fortfarande för mycket och jag vill inte känna, har känt för länge och för mycket. Skulle verkligen vilja kunna berätta hur och vad jag känner, men jag har så svårt att prata om mina känslor. Varför ska det vara så svårt?