Känguru
Likt en känguru hoppar jag omkring i hopp om att finna något bättre. Känslan av att veta att man kan så mycket mer än det man gör. Men responsen saknas och det gör att jag tvivlar på mina egna motiv och kunskaper. Jag mår illa bara av tanken att det finns en värld där jag faktiskt vill testa på. Men som för ögonblicket är så svår att nå och få in en fot. När jag tänker efter så har jag inte direkt fått stöd från mina föräldrar så som en vuxen kvinna som är deras dotter ska få. Förstår ni vad jag menar? Min far....tja han är som är och lever lite i en egen värld. Men det beror mycket på min syster som har ställt till det så oerhört mycket genom de sista 18 åren. Sedan har vi min mor som också lever i sin egna värld där hon egentligen inte vet vad hennes barn vill. Jag kan säga ärligt att mina föräldrar inte känner mig och jag låter dem inte göra det heller. Det är av rädsla för att bli lämnad ensam kvar och stå för kostnaderna när det bara är rester kvar.
Den här rädslan har jag alltid haft och den blir starkare från och till och ibland är den inte där alls. Det är nog då jag mår som bäst, men det är sällan det faktiskt är så. Att vara utanför och ensam är inget nytt för mig, men det finns stunder då jag önskar att jag var annorlunda och kunde förlita mig på min omgivning. Det finns ytterst få som känner mitt sanna jag och så kommer det att bli till den dag då jag låter mig kunskapen att lita på min närhet. Int äns här kan jag riktigt "prata" ut och berätta hur det egentligen ligger till och vem jag är. Det är svårt och min kontroll över att veta vad jag säger till vilka är så stark att det är svårt att släppa. Det låter konstigt och orimligt men det är så här jag fungerar. Jag skulle kunna kallas för asocial då jag sällan träffar folk och har så få vänner. Men vänner och då menar jag vänner man kan dela och lita på 100 % är svåra att finna. Jag väljer mina vänner med omsorg och givetvis får man räkna med att man förlorar vänner med åren. Man växer ifrån varandra och har olika intressen och liv. Men de som är kvar håller jag hårt i och värderar deras vänskap.
Ja ja nog om detta för den här gången. Känner inte för att rabbla upp hela mitt liv i ett ända inlägg så jag får ta det pö om pö.
Den här rädslan har jag alltid haft och den blir starkare från och till och ibland är den inte där alls. Det är nog då jag mår som bäst, men det är sällan det faktiskt är så. Att vara utanför och ensam är inget nytt för mig, men det finns stunder då jag önskar att jag var annorlunda och kunde förlita mig på min omgivning. Det finns ytterst få som känner mitt sanna jag och så kommer det att bli till den dag då jag låter mig kunskapen att lita på min närhet. Int äns här kan jag riktigt "prata" ut och berätta hur det egentligen ligger till och vem jag är. Det är svårt och min kontroll över att veta vad jag säger till vilka är så stark att det är svårt att släppa. Det låter konstigt och orimligt men det är så här jag fungerar. Jag skulle kunna kallas för asocial då jag sällan träffar folk och har så få vänner. Men vänner och då menar jag vänner man kan dela och lita på 100 % är svåra att finna. Jag väljer mina vänner med omsorg och givetvis får man räkna med att man förlorar vänner med åren. Man växer ifrån varandra och har olika intressen och liv. Men de som är kvar håller jag hårt i och värderar deras vänskap.
Ja ja nog om detta för den här gången. Känner inte för att rabbla upp hela mitt liv i ett ända inlägg så jag får ta det pö om pö.
Publicerat: 2012-01-16 @ 17:08:04
0 kommentarer
