skorpionen

                                                             

Känner en styng av panik och vet inte riktigt vad jag ska göra och vad jag vill. Är osäker på vad jag egentligen vill, vem jag är. Ibland (oftast vet jag mesta dels av det här) Vill slita ut ögonen och skrika på världen och den orättvisa som finns. Vill kunna skrika ut den smärta jag har utan att behöva skämmas efteråt för att jag känner som jag gör eller behöva tänka på andra som inte skulle kunna "klara" av att höra sanningen. Det är inte många som egentligen har brytt sig om hur jag egentligen mår. De är ytterst få och dem behandlar jag med silkesvantar. Men jag vill så mycket mer och jag har så ont inom mig. Jag bär på 29 års smärta och orolighet samt sorg jag egentligen inte kunnat dela med mig. Vet inte vad jag ska göra och hur jag ska göra. Har inte det som vissa har i sin "gud" eller i sin "vetenskap" eller vad det nu kan vara. Vill gärna ha det där speciella som de har i sin tro om man nu vill kalla det för det.

Ja ja det är en dag imorgon igen och jag får bara hoppas på att det inte kommer att snöa mer imorgon för det gör mig bara mer deprimerad och irriterad på omvärlden. Min koncentration hamnar ur kurs och resultaten blir inte som jag vill och det påverkar omvärlden.

                                            



Känner en stor sorg och ärligt talat så vill jag verkligen att gammelmormor var här hos mig. För jag vet att hon skulle kunna säga de rätta sakerna och få mig att se klart. Att allt ska bli bra och att jag kommer klara alla utmaningar som jag möter i livet. Just nu kommer jag inte på något och mitt huvud är verkligen som bomull och ögonen är fyllda med tårar. Allt jag vill är att få en kram av den person som betyder mest för mig, men tyvärr kommer jag aldrig få den kramen som är fylld med så mycket kärlek och omsorg. Dofterna av kanel och äpple kommer alltid att finnas kvar inom mig, men det är inte det jag vill ha. Vill ju ha den verkliga varan, men det går inte. Jag ser henne framför mig, jag kan höra henne säga lugnande saker och att jag ska stå på mig och vara mig själv. Jag till och med drömmer om henne men att hon alltid försvinner bort i mörkret utan att ha sagt det vi båda velat säga.

Jag har alltid fått höra att gammelmormor alltid varit en tokig gammal dam som inte förstått andra eller sig själv. Att hon inte kunde älska någon och även om hon nu gjorde det så visade det aldrig. Men för mig var allt så självklart och det behövdes aldrig sägas med ord. Det bara fanns där i luften mellan oss. Det har även sagts att hon kände någon form av hat gentemot sin familj förutom vissa andra i familjen. Men jag såg aldrig det och jag har fått höra att det är för att jag var bara barnet och inte visste bättre. Men jag visste mer än vad som visades. Men nu?? Ja.... Jag verkligen saknar henne och vet att jag aldrig kommer att få henne tillbaka. Det gör mig så ledsen att jag bara vill stänga in mig i en garderob.
Är ensam utan att kunna känna det band vi hade, är nu utan livlinan jag kände mig trygg med och inte många verkar förstå vad jag menar och vad jag känner och saknar. Varför ska det vara så svårt? Varför är det ingen som säger att denne förstår och finns där utan att behöva yttra ett enda ord om vad som ligger i luften?
Är det för mycket begärt?