skorpionen

                                

Likt en förvriden blomsterkvist på vift sitter jag och funderar på vem som är vem och vad som egentligen är vad. Jag har alltid varit mig själv samtidigt som jag har gått runt och försökt att förstå vem jag egentligen är. Det är inte lätt och jag vet fortfarande inte vem jag är även om jag vet det. Det är förvirrande och förvridet för den som inte känner mig. Jag är förvirrande och svår att förstå det vet jag, men det är en del av mig och det borde uppskattas även om det inte är den starkaste sidan av mig. Men vilken är egentligen min starkaste sida? Går det verkligen att svara på det? Det är olika från person till person hur det uppfattar mig och mina vimsiga och okoreckta förklaringar och ord.
Jag är snart 30 och vet fortfarande inte vad jag vill göra eller vad jag vill bli när jag blir stor. Det är inte många som vet det idag och det är jag medveten om. Men tänk om man bara går tillbaka så där 35 år så kunde man bara säga att man ville jobba med t.ex kläder och gå in i en klädbutik och sedan få jobb. Men så är det inte idag, det krävs flera års erfarenhet och flera olika utbildningar samt körkort och bil. Jag är utbildad charkare och styckare, men det är inget jag vill jobba inom idag. Jag valde kött och chark inriktingen (livsmedelsprogrammet) på gymnasiet för att jag ville jobba som kallskänka eller läsa vidare till dietist. Men idag kan jag inte säga att jag verkligen vill det. För visso har jag funderingar på att öppna eget, någon form av café/ take away butik med olika smörgåsar osv. Är inte helt säker ännu och det krävs att man har ett startkapital. Under åren har jag haft så många olika funderingar kring vad jag vill göra. Nu kan jag säga att jag inte vet och jag står som ett frågetecken. Jag är osäker på så mycket och i mig själv att det inte går att säga och ta steget. Det går inte att utveckla sig och stärka sitt självförtroende på en dag, det tar år och hela livet. Men jag vill så gärna ha några små och enkla svar att ge mig själv. Det finns bara en sak som jag är riktigt säker på och det är att jag vill skriva. Inte så journalist eller inom den inriktingen. Utan det är författare, inom romantik genren och poesi. Tyvärr är det svårt att etablera sig och leva på det idag, men givetvis ska man kämpa och utveckla sig själv för att kunna gå framåt och komma in på något sätt inom det området. Det ligger nu som en hobby för mig, men en dag ska jag kunna lyfta fram det och låta det ta en större del i mitt liv. När det blir har jag ingen aning om, det ska dock bli så på ett eller annat sätt.
Just nu är livet svårt och fyllt med så mycket känslor som är svåra att hantera och det gör inte saken lättare. Jag har märkt att min omgivning har svårt att hantera det hela även om de försöker på sitt eget sätt. Men det vet inte hur de ska hjälpa mig då jag inte alltid talar om hur jag känner eller hur jag mår. Men det är det svåra och jag vet inte hur jag ska säga det. Har aldrig riktigt förstått hur jag ska kunne säga det. Så istället för att säga hur det egentligen är så säger jag att jag mår bra även om jag egentligen inte gör det. Det är som en storm inom mig och jag faller hela tiden överbord. Det finns egentligen ingen eller något som kan hjälpa mig förutom mig själv. Måste lära mig att säga nej och kunna gå djupare inom mig för att finna svar för att kunna läka mina strider. För den som inte känner mig är det här bara en massa svammel. För mig däremot är det ett sätt för mig att kunna förklara hur jag egentligen mår även om jag inte kan få fram allt. Jag har alltid fått klara mig själv ända sedan jag var liten och ännu mer ju äldre jag blev. Mina föräldrar har alltid sätt mig som den starkaste av mig och mina syskon så de har inte alltid tagit sig tid för att kolla hur jag mår. De har fokuserat på mina syskon, framförallt min älsta syster som är gravt psykiskt sjuk som åker in och ut från psyket. Det har tagit hårt på familjen och jag har ofta tagit den största smällen vilket har gjort att jag har gått in i mig själv och dolt vad jag egentligen tycker, tänker och känner. Min syster har gjort så mycket som hon sedan har skyllt på mig eller vår lillasyster. Hon har trasslat in sig i saker och för att kunna ta sig ur det hela har hon dragit in oss i hela härvan och sedan får vi reda ut det hela. Dels för att min syster inte vet hur hon ska göra och dels för att det är en bekväm väg att gå. Hur och vad hon tänker på vet jag inte och vill inte veta heller. Jag vet att det jag kommer att säga nu kan tyckas vara fel men inte för mig. Hon har gjort så mycket under så lång tid att jag inte kan känna annat än hat. Jag hyser inga varmare känslor för henne och om det inte vore för våra föräldrar skulle jag inte ha någon kontakt med människan. Om jag finge bestämma här och nu så skulle jag bryta kontakten med henne, det skulle underlätta oerhört och jag skulle må så mycket bättre.

Nej nu ska jag göra natt och återkomma senare med mer. Men det tar på krafterna att tänka på det här och jag måste gå djupt för att kunna hantera känslovallarna på rätt sät utan att bryta ihop. Det tär på mig och det känns.