Svart eller vit
Sitter och funderar på vad som är verklighet och vad som är fantasi. Vissa människor har tydligen svårt att förstå skillnaden. Inte för att jag har något med det att göra så länge jag inte blir indragen i något som den tilltalade inte kan reda ut senare.
Blir så less att alltid vara den som ska försöka reda ut när allt går fel och sedan få skulden för att det hände över huvudtaget. Ibland önskar jag att livet vore lite enklare och mer svart och vitt. Vad har jag gjort för att förtjäna det hela? Gjorde jag något i mitt förra liv som gör att jag måste ha ett helvete i det här livet. Får bara hoppas att nästa liv blir bättre och att jag för en gång skull kan få vara lycklig och uppskattad för den jag är. Att få ett ärligt tack för något även om det inte är någon stor grej. Men det är väl för mycket begärt antar jag, inte för att jag begär så mycket för övrigt här i livet.
JAG ÄR JAG ÄR DET SÅ SVÅRT ATT FÖRSTÅ?
Låter nog en aning bitter nu, men jag är en aning bitter och det kommer att vara så här till jag får ett förlåt från den tilltalade. Men om sanningen ska fram så kommer jag aldrig få ett förlåt av denna person. Borde inte längre bli förvånad över alla svek och sårade saker hon gör. Nu verkar det dessutom som om MINA vänner plötsligt är så bra och att de kan vara något innanför deras pannben. Undrar vad som fått henne att tänka om. Aldrig har det varit något bra med vad jag gör eller väljer.
Nu låter jag säkert bortskämd och bitter. Men jag är varken eller, bara svart och vit med en gnutta av relativ realistisk syn på det hela med en gnutta sårad stolthet.
