skorpionen

Jag var på så bra humör nu i helgen och nu har det sjunkit ner till botten. Kul, det är precis vad jag har räknat med. Alltid livat att vara down town och vara mer än bara vilsen.
Jag klarar av mycket i livet, men nu börjar det ta stopp och det är svårt att bromsa för farten är alldeles för hög. Ingen skyddshjälm har jag att ta på mig heller. Utanför är det mörkt och grått och inte en glimt av den stjärna vi kallar för sol. Just nu vill jag bara sitta i en stuga i den djupaste skogen det svenska landet har och bara vara. Där ingen och då menar jag INGEN kan komma att störa mig. Jag begär inte så mycket, det har jag aldrig gjort. Men tydligen är det här för mycket.

Du säger att du bryr dig om mig men visar det på ett så korkat sätt att jag börjar undra om du verkligen vill vara min mormor. Du får mig att hata mig själv och hata dig mer än vad mitt lilla och sårade hjärta förmår.

Gammelmormor besökte mig i drömmen inatt igen utan att säga något. Börjar bli rädd, vem härnäst kommer att lämna mig ensam till att förgås? Varför säger hon inget? Varför får jag ta emot beskedet först av alla?